Debatt. Det är extremt tydligt att landstingets personal inte får jobba på höjd av sin kompetens utan utför en rad arbetsuppgifter som andra yrkesgrupper kan göra i stället.
Sjukvårdens personal är i dag numera färre till antal men har aldrig bestått av så många läkare och sjuksköterskor.
Det betyder att landstinget använder den särklass dyraste personalen till sådant som annan personal skulle kunna utföra billigare och bättre. Undersköterskor, sjukgymnaster, medicinska sekreterare och sjuksköterskor skulle kunna ta ett betydligt större ansvar för fler arbetsuppgifter.
I utredningen ”Effektiv vård” (SOU 2016:2) redogörs ett flertal tidmätningar avseende hur främst läkare fördelar sin arbetstid. En komplicerande faktor är att tidigare studier är genomförda på olika kliniker/mottagningar, med olika medicinska specialiteter, i olika landsting och med lite varierande definitioner.
Men studierna uppvisar ändå likartade slutsatser. Endast en tredjedel av tiden ägnas åt direkt patientkontakt i någon form, en tredjedel ägnas åt indirekt patientarbete (journalföring, remisser, intyg med mera) och en sista tredjedel åt övrigt (möten på och utanför arbetsplatsen, utbildning, förrådsbeställning, hantering av utrustning och lokaler, e-posthantering, icke patientrelaterade resor, handledning, schemaläggning och övrig administration).
Flera av professionerna inom hälso- och sjukvården har genom olika enkäter tillfrågats i vilken utsträckning de utför arbete som skulle kunna övertas av någon annan. Myndigheten för vård och omsorgsanalys har genom enkätundersökningar till sjuksköterskor, undersköterskor och fysioterapeuter under 2013 frågat bland annat i vilken utsträckning respektive grupp har arbetsuppgifter som andra yrkesgrupper bör utföra så att kompetensen tas till vara bättre. Svaren visar på en tydlig upplevd potential att omfördela arbetsuppgifter.
Socialstyrelsen publicerade år 2004 en handbok med syfte att vägleda i frågor om delegation och fördelning av arbetsuppgifter till vårdgivare. Trots att myndigheten sedan länge påvisat att omfördelning av arbetsuppgifter möter få hinder, lever uppfattningen om att rättsliga hinder vidare och starka kulturer står i vägen för en förändring.
Skillnaden mellan undersköterskors medicinska ansvar inom kommunal hälso- och sjukvård och landstingets dito är orimligt stora. På grund av skillnader i föreskrifterna mellan öppen och sluten vård hindras många gånger att vidaredelegering kan äga rum.
Det finns flera uppgifter som sjuksköterskor gör i dag som kan omfördelas till undersköterskor, exempelvis såromläggningar, medicinhantering, provtagningar, sätta och spola kateter, sondmatning och vissa administrativa uppgifter. Trots den vedertagna uppfattningen om att det finns stor potential i omfördelning av arbetsuppgifter är frågan varför det inte sker i en större omfattning än i dag.
Kulturen på arbetsplatsen dikterar ofta en bestämd uppfattning om vilka personalkategorier som får göra vad. Vården har starka professioner och ansvaret för förändring faller i stor utsträckning på första och andra linjens chefer. Därför är stödet från högre chefer och den politiska viljan viktig för att kunna avlägsna myterna och stärka stödet för omfördelning av arbetsuppgifter.
Det är extremt tydligt att landstingets personal inte får jobba på höjd av sin kompetens utan utför en rad arbetsuppgifter som andra yrkesgrupper kan göra istället. En omfördelning av arbetsuppgifterna skulle frigöra mer tid för att träffa patienter där den faktiska vården skapas.
Därför vill Moderaterna i landstinget att landstinget i Västerbotten påbörjar en dialog med landstingens fackförbund i vilka arbetsuppgifter som kan kompetensförskjutas till andra yrkesgrupper.
Nicklas Sandström (M)
oppositionslandstingsråd Västerbottens läns landsting